Sök


 

Varannan tonåring har ingen vuxen att prata med

Från SVD Brännpunkt den 18/4 2011

 

Varannan tonåring uppger att de inte har någon vuxen att tala med. Nära var tredje är rädd för att bli utsatt för våld i skolan. Nu måste vuxenstödet i skolan öka efter år av neddragningar, skriver Karin Jordås från organisationen Mentor.


ingen-att-prata-med


Medan Sverige tappar placeringar i skolranking och politikerna dividerar om läroplaner och betygssystem går närmare en tredjedel av Sveriges yngre tonåringar omkring och är rädda för att bli utsatta för våld i skolan.

 

Nu måste tryggheten och vuxnas närvaro i skolan återställas efter alla år av nedskärningar. Det är inte konstigt att svenska skolor placerar sig allt sämre i internationella rankningar när man ser hur barn och ungdomar mår och hur de upplever tillvaron i skolan.

 

Organisationen Mentor, som arbetar med att förebygga våld och droganvändning hos ungdomar, har låtit göra en Sifo-undersökning bland 1000 tillfrågade yngre tonåringar (13–17 år). Den visar att:

• 30 procent av ungdomarna är rädda för att bli hotade eller bli utsatta för våld i skolan.

• 35 procent av dem känner sig stressade i skolan.

• Varannan säger att de inte har någon vuxen att tala med.

• Var femte tycker att föräldrarna inte har tid för dem.

Vi vet sedan tidigare att ungdomars psykiska ohälsa ökar. Närmare hälften av alla flickor i övre tonåren besväras av ångest eller oro, jämfört med en fjärdedel av pojkarna. Problemen har ökat kraftigt sedan 1980-talet. Konsumtionen av alkohol stiger bland vissa grupper av skolungdomar, mer än var fjärde flicka och nästan var tredje pojke dricker alkohol på ett sätt som kan ge ohälsa eller sociala problem.

 

Vidare har antalet anmälningar om våld i skolan ökat. 27 procent av pojkarna och 21 procent av flickorna i årskurs nio har utsatts för våld. Antalet skolbränder i Sverige har fördubblats på tio år. Vi ser frustrerade ungdomar som slutar gå till skolan och gör uppror mot vuxenvärlden.

 

Hur har vi kunnat hamna här? Det beror i alla fall inte på lärartätheten, den ligger på samma nivå som för 25 år sedan. Enligt Mentors mening får vi söka svaret drygt tjugo år tillbaka då politikerna beslutade om en rad nedskärningar som barn och ungdomar får lida för i dag.

 

Fritidsgårdarna lades ner och de fritidsledare som fanns ute i skolorna plockades bort. Skolorna runt om i landet hade varit väl försörjda med kuratorer som kunde ge barnen professionellt stöd när de behövde en vuxen att tala med. Med ett penndrag ströks en del av kuratorerna från skolornas lönelistor. Även antalet timmar med skolsköterska drogs ner. Skolvärdar som hade rört sig bland skolungdomarnas och fanns till hands när något hände i skolan försvann också.

 

Nådastöten kom med kommunaliseringen av skolan 1991. Nu skulle skolan rymmas inom hårt ansträngda kommunala budgetar och konkurrera med andra kommunala utgiftsposter.

 

Under blott ett par års tid lyckades ansvariga politiker med konststycket att radera ut den trygghet och det vuxenstöd som skolan gett ungdomar i decennier. Vi behöver återskapa en vuxen-barn-relation som gått förlorad.

 

Börja med att:

• Rusta upp elevhälsan i skolorna. Både skolsjuksköterskor och kuratorer i skolan kan hjälpa till att se om något börjar gå fel. De är också en vuxenkontakt som kan lyssna och slussa vidare en ungdom i behov av stöd.

• Satsa på fritidsaktiviteter för ungdomar. De har ingenstans att ta vägen.

• Ge alla ungdomar en vuxen att tala med. Även rapporter från Bris visar att unga saknar en vuxen att tala med. Förutom föräldrar behöver ungdomar fler positiva förebilder när de frigör sig. Det finns många goda exempel på kommuner och privata initiativ som jobbar aktivt med mentorskap för unga.

• Ge föräldrastöd till dem som behöver, särskilt tonårsföräldrar. Föräldrarna är de viktigaste förebilderna för unga och de som främst kan påverka sina barn till sunda värderingar och självkänsla. Tonårstiden är en osäker och vilsen tid för många. Då upplever många det extra svårt att vara en bra förälder.

Vi som dagligen arbetar med ungdomar vet att de insatser som behövs för att få ungdomar i riskzonen att få en positiv utveckling är långt mer kostnadseffektiva än de som behövs när det väl gått illa. Självförtroende, självkänsla, framtidstro, hopp, studiemotivation, att bli tagen på allvar, lyssnad på och respekterad. Självklarheter? Ja, om alla får tillgång till allt det som de idag saknar.

 

Det finns säkert ungdomar, skolor, och möjligen kommuner, som inte känner igen sig i beskrivningen av denna dystra bild. Då säger vi på Mentor: De barn som inte har det så här kan skatta sig lyckliga. De har dragit en vinstlott. Ska vi däremot skapa ett bra Sverige för alla barn och ungdomar måste de få fler vuxna som goda förebilder.

 

KARIN JORDÅS

generalsekreterare Mentor Sverige, före detta rektor och lärare


Fortsätt